Marina- mamma till 5 barn på sex år

Jag skriver bara här när det är nånting med min kropp märker jag. Men jag antar att det är då jag behöver få ur mig saker. 

Så är det iaf nu. Den 27:e januari är det tio år sedan jag stelopererade min ländrygg nivå L1-L2 på Enköpings lasarett. 
Den operationen gick inge vidare, så här tio år senare. 

Men skit i ryggen. Under tio år har det hänt en hel del annat med denna kropp. Jag har opererats ett antal gånger, tagit bort livmoder, blindtarm, en extra ledningsbana runt hjärtat och en tumör. Har säkert missat nånting. 

Jag ska nu operera mig igen. Den 20:e januari 06.30 ska jag vara på Ackis. Denna gång ska min bröstrygg stelopereras. Nivå T9-T10. Jag har ett stort förkalkat diskbråck som ligger och trycker på min ryggmärg. 
Jag har träffat och pratat med min kirurg som i en och en halvtimme satt och sa åt mig att hon inte ville operera mig - kunde jag inte bara byta jobb? Tyvärr finns det inget jobb där jag inte behöver stå, sitta eller ligga. Saker jag får otroligt ont av. 
Den här operationen som Anna ska göra är en mycket svår och komplicerad operation med en otroligt hög risk för att bli förlamad från bröstet och ner. Denna typ av operation görs en gång vart tredje - vart femte år. Anna är den enda kirurgen på Akademiska som gör den här typen av operation. 

Jaha, så vad betyder det här då? 
Jo, det betyder att det inte går att hitta nånting om det här på internet, ingenting. Inte ett jävla skit! 
När jag skulle operera ryggen så fanns det massvis, jag såg den typen av operationer på YouTube . 

Jag söker på svenska och jag söker på engelska - ingenting. 

I onsdags var jag på inskrivningssamtal på Akademiska. Trodde jag skulle bli lite klokare efter det, men icke. Det enda jag fick veta därifrån är att jag kommer opereras först då det är en sån stor och krånglig operation. Går allt bra går det på tre timmar. 

Jag är livrädd för att vakna efteråt. Kommer jag kunna vifta på tårna? Kommer jag känna mina ben? 

Hur blir livet om jag blir förlamad? Från bröstet och ner. Det är en rejäl förlamning. Kommer jag kunna gå på toa? Kommer jag kunna sitta? Hur ska jag ta mig ur sängen? 
Sängen som för övrigt står i källaren. Den ska dock flyttas upp inför operation. Vi byter rum med Oskar. 
Men om jag blir förlamad så kommer jag inte komma ner igen. Vardagsrummet är nere, tv:n är nere. 
Visst, sånt där går att lösa. Men hur kommer livet att bli?! 
Jag har ju världens bästa chefer som säger att jag, såklart, har jobbet kvar. Underbara människor, men hur ska jag ta mig till jobbet? Jag kan ju inte köra bil direkt. Buss? Och hur ska jag lösa jobbet? Jag kommer ju inte ens för de två trappstegen som är mellan mitt och bageriets. 

Vad ska jag annars jobba med? Om jag inte kan ta mig nånstans..?? Jag får börja sälja fotbilder........... 

 

Jag vet att människor i rullstol klarar sig jättebra. 

Men vad fan....... Jag vill inte bli förlamad. Jag vill inte att det igår var sista fredagen som jag stänger på jobbet. Jag vill inte att idag var sista gången jag stod och bakade till ett kalas. Jag vill inte att det var sista gången jag kunde ta in barnen till stan under mellandagsrean. Jag vill inte att förr-förra året var sista gången jag satte mig i en bil själv och körde ner till Ullared. 

Jag vill inte behöva ha hjälp med allting. 

Jag vill kunna ta mig till ställen. Jag vill kunna åka med barnen på deras utvecklingssamtal, till läkare / tandläkare. Jag vill kunna kasta mig i bilen när Emma eller Lukas lyckas göra illa sig i skolan och behöver få vård. Ja, det är typ bara dem två som lyckas med det. 

När får jag komma hem från sjukhuset om jag blir förlamad? Jag är ju gift med en macgyver som skulle fixa allt hemma, men räcker det? Jag antar att jag behöver lära om mig med en massa saker så jag lär ju knappast komma därifrån i första taget. Det är ju inte bara att gå därifrån. 🙄 En rullstol som passar mig måste fixas. En rullstol........ Jag vill inte.. 

 

Tänk att vakna upp efter operationen och upptäcka att jag är förlamad helt själv..... man kommer ju inte ifrån uppvaket så fort du vaknat för att kunna träffa nån. Stackars Jimmy som kommer vara helt själv. Han kommer väl med största sannolikhet vara den som vet först. Usch..... 

 

Jag är ett kontrollfreak. Jag har extremt svårt att be om hjälp - om det inte handlar om spindlar! Jag älskar att hjälpa andra. 

Jag måste alltså förändra hela mig..... 

 

Å ena sidan så tänker jag - Men vad fan, det ska ju bara tas bort ett diskbråck och steloperera, hur svårt kan det va? Det görs ju hela tiden. 
Å andra sidan - Men om det är så enkelt, varför säger min kirurg att jag har en väldigt stor risk att bli förlamad? Hon om nån måste ju veta vad hon pratar om..?? 

Det svåra är att det är förkalkat, diskbråcket är hårt som en tand - förklarade hon. I vanliga fall så är det som en geléklump och då är det lättare att ta bort. Nu måste hon in med instrument och försöka gräva bort skiten, det är då hon riskerar att skada ryggmärgen. Hon kan även komma åt hinnan runt ryggmärgen vilket gör att jag kommer läcka ryggmärgsvätska från såret. Detta leder till en för jävlig huvudvärk och att såret inte läker. 
Jag tar hellre det än att hon skadar min ryggmärg och gör mig förlamad. 

Hon sa till mig att hon kommer gråta om hon gör mig förlamad. Gör mig inte förlamad då. Enkelt. 

Jag är rädd. Jag går runt med en konstant panikkänsla i kroppen - som att ha hela kroppen full av spindlar - konstant! Det är vidrigt. Det är hemskt. 
Jag har ju en klocka som mäter min puls och den ligger rätt högt - konstant! 

Jag kommer få en jävla hjärtattack under operationen..! Det vore ju bra snyggt.... 🙄🙄 

 

Samtidigt som att dagarna kan få extremt sakta så kan det gärna få gå skitfort så jag har skiten avklarad. Så jag vet. 

Oavsett hur den här operationen än går så kommer hon få operera min nacke oxå. C5-C6 blir bara större och större, det diskbråcket och det märks. 
Blir jag förlamad så måste liksom armarna funka, det är det enda jag kommer ha kvar. Blir jag inte förlamad så är hon för jävla duktig och då väljer jag helt klart henne framför nån jävla neurokirurg. 

I morgon fyller Emma år. 13 år blir vår minsta. Minsta som inte är så liten längre. 

Stacksrs barn.. Vad de måste gå och fundera.. De kommer med jämna mellanrum och frågar mig saker, så de går ju och tänker de med.. 

Och Jimmy. Mitt hjärta.. Jag har sagt åt honom att han har chansen att lämna mig nu, vi hittar på en anledning. Men inte han inte. 
Varför skulle han vilja vara med mig om jag blir förlamad?? 
Ja ja, jag är samma människa och så, men allt vi drömmer om. Det kommer bli svårt att genomföra om jag ska sitta i en jävla rullstol. 

Jag lär sluta äta om jag blir förlamad. Det slulle inte skada att gå ner 20-25 kilo så jag skulle va lätt att lyfta upp alla de gånger jag kommer ligga på golvet som en jävla skalbagge på rygg. 

Jag har väldigt lätt för att glädjas över det lilla och det hjälper mig verkligen nu. 
Jag har dock väldigt lätt för att sjunka in i tankar och det är inte lika bra. 
Jag är glad över att jag tar mig till jobbet, de timmarna är guld värda. Det spelar ingen roll om det inte är mycket folk, det finns alltid något att pyssla med. Där går det inte att grubbla ner sig i tankar. 
Jag sover sjukt dåligt. Värre än vanligt.. 🙄 jag vaknar alla vanliga gånger för att jag vänder på mig = det gör ont, men nu vaknar jag oxå av ren panik. 
Den jäveln är med mig även på natten. 😡

 

Jag har köpt näringsdrycker som jag bör dricka innan operation. Två stycken kl 22 kvällen innan och sen två stycken två timmar innan jag ska va där, dvs 04.30. 04.30..!!!! Jag ska dricka dessa för att inte bli illamående, återhämta mig bättre. 
Jag kommer att spy pga att jag måste dricka dem. 
Jag dricker ingenting när jag vaknar, än mindre brukar jag ställa klockan för att dricka något, men det ska jag göra då. Suck.... 🙄 

 

Jag vill inte bli förlamad. Jag vill inte. 
Men sen kommer de där tankarna..... Jag har för jävla ont i ryggen och mina ben. Tänk om inte operationen tar bort det?!?!? 😬😬 Då hade det fan varit värt att bli förlamad. Så illa är det i min rygg. 

Sen skulle jag verkligen vilja träffa en läkare som skulle vilja ta reda på vad som är fel på min ryggrad... Alla läkare jag träffar säger att det inte är normalt att ha så många och så stora diskbråck i hela ryggen, men ingen vill ta reda på varför... !! 

Jag har inte en aning om hur sammanhängande denna text är, men det var skönt att skriva av mig.